jag vet vad du snackade om Descartes men det hjälper mig inte tvärtom

Det var den fanatiska rastlösheten som drack sig bängfull igår på två öl och ett glas vin. Det måste ha varit så. Inte för att det gjorde något direkt. Jag har gamla surrealistoxymoroner (t.ex. jorden är blå som en apelsin) i huvudet och det enda jag ville var att öppna skåpluckan till den innersta och mest orörda hjärnbarken, plocka ut dem och dissekera dem hela kvällen. Men med vem?

Allt blir bara fel fel fel fel.

Och jag är gnällig. Tjatar om hur fint det var i Alvik på den gamla goda tiden när jag kröp ner i den blå sandförvaringslådan när jag kände mig missförstådd. Det funkar inte så längre och det är tragiskt. Jag har inte ens en låda att krypa ner i. Det enda jag kan göra är att försöka, peppa ihjäl för att vi ska dricka öl och sen sitter vi där och jag vill prata om livet och de vill prata om annat. Jag blir så frustrerad att jag klampar ut i köket med jämna mellanrum. Kommer tillbaka som en jävla hjälplös typ. Kan ju inte sitta i köket. Där händer det verkligen ingenting.

Men jag är inte fjorton!! Jag är bara hemskt understimulerad. Att gå och se fantastisk fransk film på cinemateket gör saken värre. Man vill sitta i timmar och prata.... och visst skulle jag kunna sätta mig där, jag skulle det, men

Äsch.

Och sen råkar man lyssna på kanske "Explosions" av Mary Onettes och då dör man lite till och önskar att allting var djupare. Och mer stjärnor som reflekteras när man kommer på en ny oxymoron när man PRATAR med någon istället för i ensamhetsträngseln när varje rum man försöker andas i krymper tills väggarna omringar en utan ens en centimeters mellanrum.

/a