hejsan hoppsan

Liksom. Bodens uteliv gör mig FURIOUS. Cynisk och hatisk. Föraktfull mot mänskligheten. Kanske ett stort blinkande "NO NO"-sign att jag borde hålla mig borta men liksom, vem bangar en spontan ölkväll med syrran, westbang och hennes p-vän när man har fett med cash och taxin är billigare än ever?
Inte jag i alla fall.

Sen blir det så där ändå.
Men sitter vid bordet med två kannor öl framför sig. Pratar om Jocke som jag var kär i när jag gick i nian eftersom puben spelar en låt som jag ALDRIG trodde att de skulle spela DÄR. Brings back memories och så. Sen dräller det in någon jävla göteborgare som vill prata med w. Så klart. Hon är ju värsta älvan och allt. Flickan som aldrig kan säga nej (eftersom hon, till skillnad från mig, fortfarande har hopp om mänsklighetens inneboende GODA). Jag ser direkt hans aura som blinkar drunk-and-stupid och betackar mig. Lutar mig in i en konversation med syrran när han dänger ner bredvid westbang och lägger armen om henne. Typ.
Sen går det som det går.

Och hela mitt FÖRAKT om människor växer sig monstruöst stort och måste få släppas ut. Ungefär: hur i jävla fan kan det finnas så många människor som är så DUMMA i huvudet. Det kan ju inte bara vara för att övermänniskor som jag själv(!) ska få verka lite smartare. Men faktiskt, komma fram och dra sina jävla lines och vara otrevliga och äckliga. Vad har de för LIV? Hur står de UT?
Hela min person utstrålar ett stort hädiskt FUCK OFF som de inte ens märker. Istället kommenterar den nyktraste (som var rätt så dyngad): "Du ser bara road ut."

Jag var för i helvete inte road. Om du tyckte att JAG såg road ut hur fan ska inte de RIKTIGT hatiska se ut då? Eller så är det helt enkelt jag som är värst. Ibland känns det så. Men ORKA!!!!!

Och självklart kan jag låtsas. Jag gör det stundtals till en början. Men det slutar i princip alltid på samma sätt.
Med att jag blir rabiat och livsfarlig och fradgande för att någon av mina vänner blir upprörd över att de flesta människor är störda i huvudet.


Så var det med det.

Litet utbrott men
nu är det OK.

Innan färden in till CITY hann jag dock med diverse sällskapsspel med syrran. Hela barndomsregistret. Krypcasino. Chicago. Scrabble. Vendetta. Nya Finans.

Det var fint. Hon är fin och fantastisk.


Och här sitter jag ännu en kväll alldeles för sent uppe utan att gå och lägga mig.

Så kan det gå.

Tydligen.

/a