torsdag 8 oktober 2009

Förfest i sektvandrarhemmet


Depp


Pepp


Sexuellt trakasserad

tisdag 6 oktober 2009

män är ju män och kvinnor kvinnor

Det går ej att beskriva ledan jag känner när jag läser/hör kommentarer som den ovan. Inte sällan sägs det med en air av självrättfärdighet, som om man har sagt sanningar som inte får sägas i det här politiskt korrekta feministstyrda landet.

I jobbet får jag ibland tampas med sådana som på allvar tror att det finns en elitistisk vänsterfeministgaylobby som styr media och lever för att göra livet surt för vanligt folk. De är ofta väldigt upprörda och vill sällan diskutera. Mest verkar de vilja skrika/skriva av sig och säga att feminister är dumma (fula/onaturliga/oknullade). Jag kan inte för mitt liv förstå varför de blir så upprörda när könsroller ifrågasätts. Vad är det som är så läskigt, så hotande? Det handlar ju inte om att göra varenda människa till en könlös varelse iklädd säck som sköter sin fortplantning via tub. Det handlar om att få välja. Att få välja sin könsroll eller brist på könsroll eller mix av könsroll oavsett den kroppsdel som råkar sitta mellan dina lår (det känns verkligen som om jag slår in öppna dörrar genom att påpeka det uppenbara). De har redan valt sin som "män som är män och kvinnor som är kvinnor" (fatta vad ett sånt uttalande skulle kunna dissekeras och hur innehållslöst det egentligen är) men vad är det som är så jobbigt med att andra väljer annorlunda? Vad?

Jag önskar verkligen att någon som på allvar tycker att det är fruktansvärt att en man får heta Madeleine, att en man försöker amma eller att barn som anmäler extremt stereotyp reklam sansat kunde förklara varför för mig. Jag vill förstå men finner det svårt eftersom jag inte ser det som att ta ifrån någon en könsroll som de trivs med, utan att lägga till fler alternativ.



Eller så ska jag bara sluta läsa artikelkommentarer på Aftonbladet. Det verkar ju inte vara de skarpaste knivarna i lådan som hänger där.
/j

måndag 5 oktober 2009

köldilskan

Om det skulle vara så att svenskar är reserverade och osociala, som utlandssvenskar älskar att kommentera (underförstått att själv är man minsann inte sådär svensk) så tror jag inte att det är något djupt rotat personlighetsdrag utan att det helt enkelt beror på kylan. På sommaren är svensken glad och spontan, på vintern är det så satans kallt att all energi går åt till att i tanken upprepa "det går över det går över det går över". Klart att man inte pallar med att vara glittrande glad då. Och eftersom Sverige är skitkallt mest hela tiden kanske det bestående intrycket är en småsur befolkning.

Eller jag vet inte, så funkar jag i alla fall. Få saker gör mig så arg som kyla, så nu på höstkanten är jag kolerisk mest hela tiden. Kylan är ett obehag som jag inte kan göra något åt, och när man är maktlös blir man lätt förbannad. Eller apatisk, vilket jag blir när jag rasat klart framåt kvällen. På morgonen när jag hasar iväg till jobbet är jag arg och frusen, på lunchen jävligt ilsken, vid trefikan kokar det i mig när jag tänker på den satans vargavintern framför oss och när jag kommer hem avreagerar jag mig på min stackars sambo för att sedan ligga apatisk i soffan resten av kvällen. Eller, ibland far jag kanske ut i en bitchig tirad, bara så att han ska veta att jag lever.

Nej, jag ser inget mysigt med hösten. Alla som säger att hösten är mysig och romantisk och luften är så krispigt klar måste ljuga för sig själva, antingen det eller så är de galna. Visst, det kanske kommer en eller två dagar med solsken och brandgula löv, men resten av det råkalla regnslaskiga limbo som leder raka vägen ner i vinterhelvetet då? Det är outhärdligt och ni vet det. Alla koppar med te, randiga halsdukar och lager-på-lager mode är bara överlevnadsstrategier, för utan varma kläder och drycker skulle vi alla dö. Bokstavligt talat. Och ett surt humör är faktiskt förståeligt om man kämpar för sitt liv sex månader om året.
/j