frankofilen

Vaknade med någon slags fräck känsla av hopplöshet i mig. Smakar likadant som hemlängtan men är av annan art, antagligen handlar det om en situation man inte vet hur man ska hantera och då längtar man efter sin mamma. Dock är mamma ute ur spelet, man är ju vuxen för guds skull. Därför skulle jag vara tacksam om du la ner, kropp!

Hemtentan rullar på. Jag har väl skrivit klart den nu antar jag. Smakprov? Självklart.

"Det fysiska lidandets krökta linje refererar till fallandesjukan (epilepsin) då kroppen krampar och böjs. Det fysiska finns på en konkret plats, ”här inom de fyra väggarna” och det är ”den fängslade flyktingen” som innehar lidandet.
Man kan också se dikten som själens lidande och längtan efter frälsning ”denna otålighet att komma till slutet”. Planeten jorden blir en metafor för den fysiska kroppen, själens boning, och på samma sätt som jorden i enlighet med relativitetsteorin tvingas kröka sin bana kring solen ”av en gudom tända geometri” och cirkla runt den utan att komma närmare så cirklar själen runt Gud, längtar utan att nå. Detta är själens smärta ”att vara sår”. Lidandet tar inte slut, linjen kröks hela tiden trots att jaget strävar efter att ta sig rakt framåt mot Gud."

Tough ehh?

Kanske inte. Men det är en bra teori! Läs dikten vetja, den heter föga förvånande "Lidandets krökta linje" och är skriven av nobelpristagaren Nelly Sachs. (Undra varför hon fick nobelpriset, hon spenderade hela sin skrivande karriär i Sverige efter att ha fått hjälp av Selma Lagerlöf med att fly från nazizterna. Denna etnocentrism! Men okej, jag ska inte vara sån. Hon är ju grym, om än något gnällig. Men det får man vara om man har flytt från nazister. Då är det okej.)

Hela den här kursen är en evig spaning efter den tid som flytt. Till och med en metaspaning, för varje epok handlar om att spana efter den tidigare och göra uppror mot den och älska den som kom före den som var före. Om ni fattar.

Läste en blogg häromdagen där bloggerskan skrev en lista över bra och dåliga böcker. En av Anna Gavaldas böcker låg på dålig-listan. WHAT? Hon hade ändå skaplig smak. Hur kan man inte gilla Gavalda? Hon är min husgud. Eller i alla fall hennes dialogföring. Så fraaaansk...



Jag blir mer och mer frankofil för varje dag som går. Försökte länge motarbeta det. Det kändes liksom FÖR typiskt. Man ska inte hindra sitt inre sökande efter sin personliga älsklingsestecism. Då vaknar man med hopplöshet i kroppen. Det ska till varje pris undvikas.

/a