Min förvandling till fisk

Ja jag tjatar mycket om arbete nu. DET ÄR FÖR ATT JAG INTE HAR NÅGOT OCH DET ÄTER LÅNGSAMT UPP MIG INIFRÅN!

Så jag går på arbetsintervjuer. Jag fick två jobb. Men eftersom jag är en snobbig jävel som tror att jag är menad för större och bättre ting sa jag nej. Det kanske... var... dumt. Klart jag inte tror att jag är guds gåva till arbetsmarknaden. Jag tror knappt att jag är guds gåva till något alls. Men jag har ju min examen nu och jag vill inte gå tillbaks. Min drivkraft är ren skräck. Måstelyckasmåstelyckasmåstelyckas trummar genom hjärnan min nätterna igenom.

Jag tror att jag vet varför jag får de jobb jag inte vill ha (kundtjänst, kassa) men hitills inte har fått de jobb jag vill ha. Jag har en oöverträffad förmåga att göra varje arbetsintervju till ett mysigt personligt samtal. Saker jag diskuterat med rekryterare:

• Talövningar man kan göra för att mjuka upp stämbanden
  
• Konstiga djur
  
• Vad min pojkvän utbildar sig till och lämpliga skolor för honom (?!?)
  
• Min pojvän i allmänhet (neeej, neeeeeeeeej WHY?!)
  
• Varför man har fobi för djupt vatten
  
• Att jag är rädd för att ta körkort
  
• Andra jobb som jag hoppas på (?!?!?!! slå mig)
  

En förmåga att prata strunt som verkar personligt med vem som helst är naturligtvis en stor fördel i serviceyrken där man handskas med småsura kunder hela dagarna. Det är inte är fördel i en mediebransch med mördande konkurrens där "gullig" inte är högst rankat hos presumtiva medarbetare. Jag måste bli en piraya, en tjockhudad stentuff piraya som Visar Framfötterna och Tar För Sig

Före


Efter

/j

jag vill vakna med något tjockt, mjukt och hårigt i ansiktet

Det här är mina föräldrars katt:



/j

kameraångest

Klockan 13 imorgon kommer jag göra en av de få saker som jag avskyr i denna värld. Posa för ett fotografi. Inte ett galet kort från en hemmafest där jag kan döja min obekvämhet bakom en grimas, utan för en riktig fotograf och jag måste se... ja, hur måste jag se ut? Professionell, vuxen, trevlig, antar jag. Det är för de där krönikorna jag ska skriva.

Usch, jag hade gärna sluppit bilden så att folk bara kunde läsa texten. Nu kommer de se bilden och tro:
1, vad är det där för liten bimbo?
2, men shit tror hon att hon är snygg eller?
3, hallå bruden vi lever inte på 50-talet det här är faktiskt ett seriöst magasin och ingen maskerad.

Jag kommer nog köra på helsvart, fast det kanske ser för dystert ut, ok med en röd kofta då och ååååååååååh vad jobbigt!

Och som en seriös jävla skribent borde jag väl inte bry mig om det här, jag borde bara ha jeans och t-shirt, korsade armar och stirra in i kameran med Gulliousk blick. Så jag är väl en liten bimbo då.
/j

Och bordsskick var aldrig för mig

Ninaninaninana (ja det är officiellt hur introt till det där boktipsprogrammet stavas, google rekommenderar det!). Läs boken "höger hand, vänster hand" av Chris McManus. Otroligt intressant populärvetenskapligt om betydelsen av höger och vänster i naturen, genetiken, socialt och kulturellt. Den spänner alltså över väldigt breda ämnen och det är lite hisnande när han kastar sig från molekylnivå till det sociala stigma som vänsterhänthet har varit. Jag hade aldrig anat att vänster-höger, som jag knappt kan skilja på, är så intressant!

Jag har alltså inte riktigt greppat vänster och höger. Det kommer i alla fall verkligen inte naturligt. Om någon ropar "sväng höger" till mig är chansen 50/50 att jag faktiskt svänger åt höger. Det funkar om jag får lite betänketid, om jag tex. får klura ut vilken hand jag skriver med. Men det tar ju några millisekunder mer, och det kan bli problematiskt. Min körlärare var inte så glad åt det, särskilt inte efter att jag nätt och jämt körde på en dam med hund efter att han instruerat höger och jag promt svängt vänster. Jag tog aldrig körkort.

/j

dags att skära ner på sockret

Jag börjar tröttna på det här:




Vill ha mer av det här:

bakom mina glasögon kan jag... läsa modebloggar

Trots prettoglasögonen och reklamarpolon bankar ett skvallerlystet litet bimbohjärta hos mig. Jag fick 8 poäng på stureplans modebloggstest. En poäng från full pott. Jaeeh alltså jag LÄSER ju inte modebloggar, jag bara råkar typ hamna på dem ibland. Och om jag inte hamnar på en viss blogg får jag ändå läsa om den bloggens senaste inlägg på en annan blogg i en enda härliga metabloggsoppa. ELLER SÅ LÄSER JAG DEM ALLIHOPA, SLUKAR DEM GIRIGT!

Åh det var härligt, nu känner jag mig pånyttfödd, alldeles naken och sonad.

Apropå glasögon och stureplan har jag en hjärteknipande liten historia. Det här var några år sedan. Jag var på Laroy och dansade med en lejonmanad yngling från Lidingö. Han lutar sig fram, stryker bort håret från mitt öra och viskar "vad ovanligt att du har glasögon, det är ju inte så många tjejer som har". Och bara sådär förvandlades jag från dansant sexgudinna till det fyrögda freaket.

Det här vill du inte möta en mörk natt

/j

låt oss tappa flickorna, tror jag hon säger. Aj?

Jag började youtuba gamla Russ Meyer filmer, snubblade in på Tarantinoklipp, slängde ett öga på japanska tjejgrupper, rodnade framför dykesplotation och häpnade över Kitten Natividads... tillgångar (inte jobbsäker googling, men hon var med i flera Meyerfilmer). Sedan hittade jag France Gall och fastnade.



/j