Alla är vi barn i början, eller för alltid

Andrea festar på en måndag, efterfestar till och med. Jag läser, blir avundsjuk och känner mig som hundra år. Andrea, ska vi ta ett glas i veckan? Jag kan dock inte efterfesta och måste åka hem sjukt tidigt eftersom jag har ett nytt jobb nu. Ett jobb som ger mig ångest på nätterna, jag ligger vaken och undrar hur det ska gå och om jag egentligen inte bara är en stor fejk och jag är ju ändå bara 24 och hade aldrig kunnat hoppas på att få ett bättre jobb men är det liksom NU jag ska ha det borde jag inte backpacka i Indien först och kanske prova någon drog och festa mer på vardagar och kan jag verkligen ha ett seriöst heltidsjobb om jag känner så, jag kanske får sparken?

Så tänker jag och hasar upp och tar en Valeriana medans Andy är ung och bohemisk på Mariatorget.

Idag var jag på en konferans om varumärken på Clarion. Så klart var jag sen, missade bussen och tog taxi. Fan vad jag ska ta taxi nu när jag har en redig lön, jag ska åka taxi som aldrig förr, jag ska åka taxi överallt! Jag kunde inte slå ifrån mig känslan att taxichauffören trodde att jag var en prostituerad, liksom stressad ung tjej som åker från söderförort in till flådigt hotell medans hon frenetiskt sminkar sig. På Clarion fick man små, små bakelser och smoothies, jag jublade av lycka (inombords) och tryckte i mig. När jag tryckte som bäst kom en dam fram och presenterade sig. Det är lustigt med konferanser, det är precis som första dagen i gymnasiet; alla är nervösa och vill snabbt som attan hitta någon att prata med så att man slipper stå där ensam i sin chicka dräkt och låtsas skriva ett viktigt sms. Vi pratade om vart vi jobbade och jag är tacksam för mina år i servicebranschen som har lärt mig att kallprata trevligt med vuxna (jag, vuxen? Absurd tanke!). När hon tackade för sig och gick insåg jag att vi just hade minglat så jag gjorde raskt om proceduren med närmsta offer.

Sedan flydde jag med självsäkra steg in på toa och roades åt att toapappret var svart och parfymerat. (är det för att man inte ska behöva uppleva eventuell bajsfärg samt lukt? Så att man kan låtsas att man har osynligt svagt cederträdoftande crap?).

När jag gick lämnade jag min lilla namnbricka till tjejen i receptionen och sa att när jag jobbade med att ordna konferanser sparade vi alltid den lilla plastfickan som namnlappen låg i så jag tänkte att de kanske gjorde samma sak. Det var ju rätt onödigt, vad bryr hon sig om mitt förra jobb? Men jag kan inte skaka av mig hur underligt det känns att det är jag som ska fästa en namnbricka på mig och äta minibakelser när jag brukade dela ut namnbrickor och plocka upp efter folk som ätit minibakelser innan de vällde in i konferenssalen igen.

Jag tröstar mig med att en man jag kände en gång och som jag alltid tyckte var väldigt vuxen och karriärig sa att han ofta kände sig som en fake eller ett barn som lyckats nästla sig in bland alla vuxna, trots att han hade flådig kostym, portfölj och åkte i ett eget plan för viktiga möten i viktiga länder.

/j (aka. Eliza Doolittle)