fast det är inget unikum direkt, den beskrivna situationen. den händer mig alltid, jag vet inte om det är jag som tror att saker kan ske på andra omöjliga sätt eller om det faktiskt saknas någonting. liksom: man går ju igenom olika nivåer hos olika människor. när man har gjor det så måste man ta nästa kliv, eller? hur kan man nöja sig med att stanna? kan man?
/a
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar