smaken är som baken eller skräcken är tvestjärten?

Jag är faktiskt rädd för tvestjärtar. Egentligen är det lite löjligt. Ända sen jag var liten har jag hånat folk som har flytt små kryp. Sagt saker i stil med: "Men tänk vad mycket större du är" och "Vad tror du att de ska göra? Käka dig?"

Antagligen är det hela djupt rotat på ett freudianskt sätt. Någonting som skedde i det förflutna. En obehaglig episod med just en tvestjärt är just vad som ligger som grund till denna fasa. Och jag vet mycket väl när det hände. Huvudsta. 2007. Jag klyver en broccoli.

Och så krälade den ut ur broccolin. Jag skrek. Jag skrek faktiskt. Jag som aldrig ens varit rädd för spindlar.

Och visst. Med Joy Hendrys klassifikationssystem skulle det hela enkelt kunna förklaras. Kryp klassificeras som äckliga. Man vet ju inte var de har varit. Liksom. Broccoli klassificeras som mat. Kryp och mat är ingen bra kombination. Lägg överraskningsmomentet på det. Jag klyvde broccolin. Det kastade sig ut och viftade på sin kluvna stjärt. Jag skrek. På någon primitiv nivå kanske man skulle kunna säga att jag lära kroppen att skrika vid åsynen av detta tudelade stjärtmonster.

Lätt att skoja om kanske. Men för mig är det allvar.

Nyss såg jag i ögonvrån att en sån där kröp på mitt vattenglas, precis bredvid datorn, precis bredvid min hand. Jag skrek förvisso inte, men jag ryggade tillbaka. Hämtade resolut ett rejält tilltaget papper och dödade den på fläcken med en lätt äcklad min. När jag bar krypet till sopkorgen viskade jag "förlåtförlåtförlåtförlåt" och höll nästan på att börja grina.

Hemska människa vs kryp

Hemska människa always wins.

/a

p.s. jag bakar faktiskt bröd nu, hur housewife är inte det? d.s.