sex and the city: the mystery

Jag är inte biologist. Jag tror inte på att jag har något mystiskt gemensamt med alla andra kvinnor som jag inte har med män. Jag ser inte kvinnor som en enhetlig grupp med i grunden samma tankar och önskningar. Jag känner mig liksom inte besystrad med resten av kvinnligheten, inte mer än vad jag gör med manligheten. Men enligt min högst ovetenskapliga undersökning så finns det något som förenar svenska kvinnor i alla läger. Något som både indiepandor och emotöser, punktjejer, förortsflickor, bratbrudar och kontorsdamer har gemensamt. Jag pratar om sex and the city: the movie.

Seriöst, alla mina vänner vill se eller har sett den. Mina systrar. Min pojkväns lillebror kompisars flickvänner (puh!) som jag har absolut inget gemensamt med och alltid känner mig tounge-tied (finns det någon bra svensk synonym?) inför har sett den. När jag inte har en aning om vad jag ska prata med dem om kan jag alltid prata om sex and the city. Och grejen är att jag inte har sett den. När jag säger det så har alla tjejer som jag berättat det för utan undantag utbristit att vi kan gå och se den tillsammans. De ser gärna om den. Det får mig att undra vad som egentligen är så härligt med den där filmen. Att det är fyra bruttor som är vänner? Att de har sex och pratar om det? Att huvudpersonen verkar tjäna absurt mycket för att vara krönikör? Eller är det för att serien har ett rykte om sig att visa frigjorda kvinnor och skildra kvinnlig vänskap som den är "på riktigt"?. För det där sista stämmer ju inte. Om man kollar på några avsnitt av SATC så ser man ju att det i mångt och mycket fortfarande är fullspäckat av samma gamla sexism, bara förpackat i snyggare skor. Men fan, jag vill ändå se filmen.
/j