I jakten på det försvunna danspalatset

Vad är väl en bal på slottet när man istället kan äta på Restaurang Orkidé på Medborgarplatsen. Satt en stund och väntade på ett bord och då glider värsta wannabe-amerikafamiljen in bakom oss. Pappan, en hiskeligt fet man iklädd gigantisk rosa skjorta och gigantiska shorts, mamman, en blond sak som var ungefär en femtedel av sin man och dottern. En blond going really fat. Ahapp. Vi får bordet bredvid dem på uteserveringen och jag ser hur F suckar tyst och tänker att "åh nej nu måste vi lyssna på deras högljudda konversation hela middagen när de pratar om hur de älskar konsumtion och blablabla". Jag tänkte likadant och drog in stolen så att mina revben pressades mot bordet framför mig när pappan skulle passera bakom mig. Rätt beklämmande var det. Anywho.

Jag dricker dyrt vitt vin och blir småfull. Jag och F pratar på om livet precis som vanligt. Vi får maten och vi äter maten och det är fantastiskt gott trots att F fick ägg i sin mat (vilket han har slutat äta) (vilket jag inte visste) (vilket gjorde mig stolt) (att han slutat med ägg alltså). Sen märkes jag det. Familjen är knäpptyst. De säger inte ett käft till varandra under hela middagen. De bara glupar i sig sin mat. Tyst och forcerat. Koncentrerat. Likt hundarna åt de för livet, som om det var deras sista måltid. Och ingen säger något. Tills de har ätit klart och pappan ber om dessertlistan. De beställer. De blir serverade. Dotterna får ananasglass. De vuxna vill ha friterad banan och glass. Har fortfarande knappt sagt någonting. Jag väntar. Jag känner på mig att nu kommer något att hända. Pappan torkar sina svettblanka händer på tygservetten bredvid sig. Hejdar servitrisen som precis passerar och öppnar munnen.
- Fröken!
- Ja?
- Jag vill ha mer sirap.

Och sen fortsätter de att vara tysta. De får sin sirap.

Vi lämnar amerikanska familjen bakom oss och glider in på Pet Sounds bar där jag intar en trevlig hallondrink. Vidare till Bara Vi också på Skånegatan. I sann JD-anda beställer jag en Appletini. Sedan en bellinivariant som smakade som spunnet moln. Sen är klockan halv ett och vi tänkte hinna med sista tunnelbanan vid Mariatorget. På vägen dit inser jag att en dans aldrig är fel och ringer till petite Jessique för att be om adressen till närmaste danspalats. Hon vet inte. Därför hamnar vi i kön till ett reaggeställe men den står lika stilla som vinden i en isolerad öken. Därför beger vi oss hemåt men hamnar på Debaser slussen. Och äntligen får jag dansa. Dansa. Och jag dansar. Har inte ens tid att beställa öl eftersom jag måste dansa. Har inte gjort det på alldeles för länge. Och F är med mig i hastighetskurvorna. Han var fantatistisk.

Och nu ska jag snart träffa Djoko för att sen åka hem och packa och sen sätta mig på tåget i tusen timmar. Djoko var tydligen också på Debaser igår. Tror han. Bara det säger väl en hel del om att vi inte har blivit för gamla för att ha kul.

/a