Jag skulle kunna plugga resten av mitt liv. Det är så skönt, man lär sig saker, får pengar varje månad, är ledig ofta och har jämt villiga vänner som vill ut och dricka öl. Men ack, nu har jag ju tagit examen och eftersom jag inte är hundra på vad jag vill göra med resten av livet måste jag se mig nödd och tvungen att jobba. Och det är fan inte det lättaste.
Först måste man hitta ett jobb. Till en början går man ut stort och söker jobb som man är utbildad för, jag började alltså terra lokaltidningar med patetiska mail ("jag kan skriva, korrläsa, jag kokar bra kaffe om inte annat, anställ mig!") och när det inte funkar så resignerar man och gör det man extrajobbade som under studenttiden (butik). Jag har ett hyfsat sommarjobb nu. Det var ju inte vad jag utbildade mig för, även om min avdelning är döpt till "public service" så har det inget med media att göra utan allt med att serva allmänheten med svar på frågor, toaletthänvisningar och växelkassa. Men arbetskamraterna är trevliga och lönen ok. Jag skulle kunna stanna ett tag och bara vänja mig vid att tjäna lite pengar. Fast tyvärr så kommer de inte behöva mig till hösten. Jag har fått ett litet jobb som krönikör också, inget stort, i en studenttidning som kommer ut några gånger om året. Pengarna för det skulle iaf räcka till hyran i september och det är ju hyran som skiljer en från avgrunden. Fast tyvärr skickade redaktören ett mail nyss och sa att de måste skjuta upp publiceringen av min krönika tills i december.
Så efter augusti så är jag på bar backe igen. Ångesten som kommer av att vara på väg att leva upp sina sista tillgångar utan att ha någon aning om hur man ska skaffa nya är min livskamrat nu för tiden. Jag behöver verkligen ett jobb nu. Anställ mig. Jag kokar bra kaffe om inte annat.
/j
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar