HÄNT I VECKAN

Om det är någon som har missat det kan jag ju tala om att jag är tillbaka i Boden, mina drömmars stad, tillika min födelseort. Under de få dagar som jag har varit här har jag hunnit lida helvetets alla kval, blivit berusad, ylat mot månen och fått tag i en hel kasse med böcker som har klassikerpotential. Så kan det gå.

Appropå helvetets alla kval, jag säger bara en sak: bodypump.
Syrran är ju något av ett träningstjej. Så här på senare år alltså. Jag tränade som en gris på högstadiet. Men inte nu alltså. Så när jag kommer släntrande från tågstationen och knappt har hunnit slumra till i någon dag eller två i det makliga norrbottniska tempot så frågar hon om jag inte vill hänka. Jag säger ja.

Väl där är det ett jävla frustande och stönande och de muskler som jag trodde att jag hade hade bevistats odugliga. Man använde sig av en stång som man fick lasta på hur mycket man ville på och sen skulle man trixa runt med den. Fett jobbigt. Två dagar efter denna förödande muskulära uthållighetstävling har jag legat i koma. Kroppen har känts som en astronauts och jag har knappt kunnat köra bil eftersom mitt lår börjar skaka av att hålla nere kopplingen. Komplicerat.

Nåväl. Idag börjar äntligen träningsvärken släppa. Thank God. FUnderar på att klippa gräset idag. För att hjälpa mam och så. Hoppas min kropp är redo. Ni kanske tänker er en liten gräsplätt men vår tomt är rätt stor. Det kanske tar tre timmar eller så innan man är klar.

Eller så kanske jag fortsätter läsa Donna Tartt.

Igår i alla fall. Loppis i Svartbjörnsbyn. Hela släkten var där och hojtade på auktionen. Och ÄNTLIGEN fick jag höra vad min morbror Alf EGENTLIGEN sa till björnen han mötte i skogen förrförra sommaren. Alf är en av de få riktiga KRAFTKARLARNA som finns kvar här i världen. Lugn och trygg och skrattar skrockande och har gråsprängt skägg och grova nävar som inte lägger tid på sms direkt. I alla fall. Han mötte björnen. Han snackade med den en stund. Nu har de någon slags pakt, vad vet väl jag. Jag har varit sjukt nyfiken på det där i två år snart och igår knuffade mamma fram mig framför sin bror och sa "Andrea skulle vilja höra om när du mötte björnen". Och jag rodnar och skrapar med foten i backen och så får jag höra. Och nog såg han allt lite nöjd ut av att dagens ungdom intresserar sig för det vilda. Han skulle bara veta. Efter att jag har sett Grizzly Man kan det ju vara bra att veta att man ska nämna Alfs namn när man hamnar i ett björnbo i en riktig knipa. Då kommer de nog att lämna mig ifred..


/a