Var på 30-års baluns igår. Bordsplacering och sånt där vuxet mingel innan maten. Folk brukar ju ofta ondgöra sig över kallprat och att frågan om vad man jobbar med alltid ska komma upp i kontakt med en ny person. Jag brukade sälla mig till den skaran, men inte längre. Jag älskar kallprat och de obligatoriska frågorna om vad man jobbar med och hur man fick sin lägenhet. Det är en social dans där protokollet måste betas av, och att ha fasta hållpunkter i konversationen är yppperligt för sådana som mig som ständigt håller den sociala fobin i schack. Och det är ju på riktigt spännande att få reda på vad folk jobbar med. Det säger något om deras drömmar, deras ambitioner. Om man har ett skitjobb som man bara vill bort från är ju det också en ambition, likaså om man har ett jobb där man är förnöjd. Och en banal fråga som "vad sysslar du med då" där det initiala svaret först är "jobbar på HM" men sedan utvecklas till ens drömmar om att bli designer och jobba på HM i Tokyo har raskt gått från kallprat till att komma lite närmare en annan människa. Och det kan ju bara vara bra. Viva la kallprat!
/j
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
jag fryser ihjäl i kallprat!! /a
men man måste ju börja någonstans...
själv startade jag storartat med att kasta mig in i en självledd diskussion om surrealistisk automatisering utanför tjejtoaletten på debaser i fredags "KOM IGEN DÅ AUTOMATISERA DIN BAND-NAMEDROPPING FÖR I HELVETE KOM IGEN!!!!"
Alltid nåt.
/a
är det det de gör i "i döda poeters sällskap"?
/j
snarare i "sylvia" /a
Hatar kallprat. Jobbet säger INGENTING om vem du är. Ifall du nu har designerdrömmar är ju det roligare att prata om än ditt vardagsjobb.
Näe kallprat är skit. Hatar sånt vuxenprat, därför undviker jag parmiddagar och sånt som pesten. Varför kan inte alla vuxna bara slappna av och ha lite roligt tillsammans? Varför måste det bli en prestigetävlling i vem som har finast lägenhet, högst lön etc... Sååå långtråkigt.. (kanske allt detta grundar sig i att jag inte är någon tävlingsmänniska)
Visserligen, men som jag sa, för sådana som mig som alltid har haft svårt för att umgås är kallprat en väldigt säker umgängesform som sakta men säkert kan leda in på mer djupa och äkta ämnen. Det var som en uppenbarelse för mig när jag insåg att jag genom vissa sociala spelregler plötsligt kunde våga prata med okända människor!
Slappna av är så svårt i början, det är mycket lättare att slappna av när man har vissa konversationsregler att hålla sig till. Därför är kallprat toppen för blyga violer som jag ;)
/j
Skicka en kommentar