Igår gick jag och la mig halv tio när Babel började. Tänkte bara se programmet, läsa lite facklitteratur om modernism i barnpoesi och sen somna lugnt och stillsamt.
Sen ringer det.
- Hej, kom till Baba Sonic!
Så vad gör man. Man säger
- Nja... Jag vet inte. Jag har ju liksom gått och lagt mig. Gick upp sju imorse. Ni vet.
Sen drar man på sig ett par svarta jeans och sätter sig på tunnelbanan. Försöker lyssna på "You can call me Al" för att komma i moodet. Funkar bra.
Hamnar i en välbekant om än något bortglömd iskall babakö, kommer in, får gratisöl, häller i mig två på tio minuter för att komma ikapp sällskapet. Dansar dansar.
Första ciggen står jag med R utanför och pratar om riskokare i Estland när en man kommer fram och säger att jag har ljuset i mig och att jag är den sortens människa som kan greppa teleportering. Han såg ut som en uteliggare och hade tics att konstant dra fingret längs hakan men jag har sällan eller någonsin haft en mer givande diskussion om engelsk modernism eller William Faulkner.
Så kan det gå.
Sen ramlar jag hem, kliver upp, går till skolan bara för att mötas av en klasskamrat som är mellanstadielärare, helt Sjuk i Huvudet och droppar saker som
- Alla pojkar ÄLSKAR att läsa om idrott!
... och alla flickor älskar att dammsuga eller?
En lärare. Härligt.
/a
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
fan, jag känner mig så jävla gammal. Jag skulle också säga att jag hade gått och lagt mig, och sen hade jag stannat i sängen.
/j
Skicka en kommentar