ännu en natt där man inte går och lägger sig

Åker in till småstadscentrumet för att hämta syrran efter kvällens bravader och hamnar i något slags what's-the-point-tillstånd. Kanske för att jag såg halva stan dra runt och sjunga på fyllan. Jag hoppas att det var därför för jag har verkligen inte tiiiid. Min syster lättade dock upp stämningen några knop av sina historier om alla osannolikheter som inträffat under kvällen. Massvis av bästa vänner till ex som droppade lines som "jag vågade inte säga det här när ni var tillsammans men... du är så VACKER får jag kyssa dig?". Det kan ju lätta upp vilken stämning som helst. Så jag lämnade mina livstvivel på Olivers Inns parkering och slirade hemåt genom skogen.

Katterna är ju helt otroliga för övrigt. Man behöver bara lägga sig på ett golv, vilket som helst, och titta in under en möbel så sitter det minst två där och stirrar på mig med sina tefatsögon. Framförallt den ena, she sees me. Och på nätterna står de utanför min dörr och jamar och gapar och hoppar på dörrhandtaget men jag är Ceasar och vägrar att ge efter och öppna dörren.

Däremot freakar jag när jag måste köra bil, som t.ex. nu när jag skulle hämta syrran från stan. Mumlar mitt mantra när jag går in i garaget och backar ut "jag kan jag kan jag kan". Sen backar jag in i minst tre pensionärer sekunden efter. I mitt huvud alltså. Hoppas jag.

Ibland tänker jag att jag är en sån som skulle smita från en brottsplats. Jag är ju så dålig på att kallprata.

/a