Almqvist och den där känslan igen som jag trodde jag hade glömt

Jag åkte till w och låg på hennes soffa en stund sen åkte jag tillbaka hem och såg Selma på svt. Annars vill jag bara läsa. Distansen till Stockholm gör att jag blir förvirrad och ängslig. Besvärligt eller befriande, det vet jag inte. Det här med perspektiv har alltid gjort mig besynnerlig till mods. Om de kan skifta så snabbt som de ibland gör hur ska man då veta vilket som är det rätta?

Äsch.

Mitt största problem är att jag lätt känner mig fången och fastnad. Då blir jag huller om buller i huvudet och nervös i benen. Sen åker jag till w och ligger på hennes soffa. Hoppas att saker ska ramla på plats, lättar på hjärtat, tar en promenad, röker två cigaretter och vi pratar om att jag hamnar i samma situation gång på gång men en uppdaterad sådan. Nya människor, nya platser. Nya perspektiv. Fast jag har ju inte greppat det där med perspektiv. Det sa jag ju nyss.

Det går an.

Hade kanske Almqvist sagt. Frågan är om jag håller med honom.
Nu ska jag läsa Meyer. Jag ursäktar det med att jag precis läste en tegelsten av Pamuk. Då är det okej. Då går det an.

/a