Jul, jul, strålande jul... bah!

Många bloggar ju om att de gillar julen, att baka och pynta och framför allt: slå in julklappar. Jag gillar också allt det där. Framför allt om någon annan gör det åt mig.

Själv så pyntar jag mest av pliktkänsla någon dag före jul. Min sambo bryr sig inte så mycket heller. Härmdagen kom han hem med ett storpack julgranskulor (eller pumlor, som Andrea säger. Jag försöker pusha lite för detta norrländska uttryck men det är ingen som fattar, alla bara "va? Bumlor? Pumpor? wtf?") som han stolt gav mig. "Nu kan vi pynta som du har gått och pratat om" sa han glatt medans jag stirrade tomt på honom. JAG pratat om? Knappast hörru. Vi hängde lite halvengagerat upp några pumlor i den enda krukväxt vi lyckas hålla vid någorlunda god hälsa.

Julklappsinslagning känns ju ännu mer som ett sisyfosarbete. Julpynt kan ju iaf sitta uppe ett tag (typ tills i juni) men julklappspappret ska bara på för att rivas av så fort mottagaren fått paketet i sina ivriga små händer. I år köpte jag ett väldigt guldigt papper, jag hoppas på att mottagarna ska bli så bländade att papprets blingighet att de inte ser att inslagningen mest består av att jag knölat pappret som en boll runt saken inuti. Pappret, eller "pappret" luktar dock överväldigande kemiskt, tur att jag inte ger julklappar till några små barn (alltså, inte som att jag inte ger små barn julklappar av princip, jag är ju inte ond, jag hara bara inga ungar att ge till i år).

Allt det här låter ju lite bittert, jag hoppas på att inget julälskande spöke väcker mig ikväll för att visa mig alla mina framtida jular och yada yada. Jag måste vara pigg imorgon. Har fortfarande lite panikartad julklappsinhandling att ta hand om. Inget förmedlar julstämning som att hasta igenom Farsta C runt tiotiden på julaftonsmorgon medans man i ilsken stress kastar andra sista minutenshoppare ur vägen.

/J