läskramp

Jag har skickat iväg min krönika med ett minimum av ändringar. Om man får veta att den inte skulle passa in i just det numrets tema så borde ju det kloka vara att skriva en ny. Men nä, jag ville inte döda min älskling och nu får jag sota för det. Inte ett ljud från min redaktör ännu. Är det a silent kill, liksom? Ring inte oss vi ringer dig?

Åhhh jag borde säga upp mig innan jag får sparken! Innan jag tappar stinget, innan jag bara lallar på och tror att jag skriver piffigt men egentligen är det bara crap. Det vore iofs en skön förändring. Nu tycker jag att allt jag skriver är crap och kan verkligen inte läsa det i tryck. Seriöst, kan inte, blir kallsvettig av ångest. Och då är det ändå bara ett fåtal krönikor om året i en rätt liten tidning.

A, hur känner du inför att läsa dina egna texter? Är det liksom objektivt? Ser du på den distanserat och ser vad som skulle kunna förbättras, vad som är bra osv?

/j