Kattfnatt

Jag har blivit som en sån där morsa som snackar om sitt barn hela tiden, som tycker att barnet är det vackraste världen sett och med all säkerhet även det intelligentaste. Skillnaden är att mitt barn är en bastant hårig herre i sina bästa år; min fantastiska katt! Allt han gör är så roligt, så bedårande, visar på en sådan klokhet (nåja, med viss reservation, han såg inte så intelligent ut när han igår försökte klämma in sin enorma kropp i det lilla utrymmet mellan soffan och golvet).

Jag hade aldrig trott att det skulle vara en sån glädje att ha katt. Jag hade glömt hur rogivande det är att somna med en spinnande katt tryckt tätt intill. Men min katt kommer när jag går och lägger mig, jag ropar på honom och han svarar mjaou någonstans i lägenheten. Jag ropar igen och mjaouet kommer närmre. Till slut galopperar han in med sin massiva kroppshydda i sovrummet och hoppar upp i sängen där han gärna lägger sig så att jag är så obekväm som möjligt. Då klappar jag honom tills han vibrerar av spinnande och jag fånflinar ut i mörkret.

Det jävliga är ju att jag är allergisk. Jag tar antihistamintabletter när jag ska hem till folk som har katt. Utan dem får jag eksem, rinnande ögon och lika rinnande näsa. Så jag vet inte hur det här ska gå. Om jag inte hade tagit honom hade han blivit avlivad (MÖRDAD!) och det vore ju grymt att lämna bort honom igen, han verkar trivas hos oss. Och jag trivs kopiöst med honom, men min kropp gör det inte.
/j