köldilskan

Om det skulle vara så att svenskar är reserverade och osociala, som utlandssvenskar älskar att kommentera (underförstått att själv är man minsann inte sådär svensk) så tror jag inte att det är något djupt rotat personlighetsdrag utan att det helt enkelt beror på kylan. På sommaren är svensken glad och spontan, på vintern är det så satans kallt att all energi går åt till att i tanken upprepa "det går över det går över det går över". Klart att man inte pallar med att vara glittrande glad då. Och eftersom Sverige är skitkallt mest hela tiden kanske det bestående intrycket är en småsur befolkning.

Eller jag vet inte, så funkar jag i alla fall. Få saker gör mig så arg som kyla, så nu på höstkanten är jag kolerisk mest hela tiden. Kylan är ett obehag som jag inte kan göra något åt, och när man är maktlös blir man lätt förbannad. Eller apatisk, vilket jag blir när jag rasat klart framåt kvällen. På morgonen när jag hasar iväg till jobbet är jag arg och frusen, på lunchen jävligt ilsken, vid trefikan kokar det i mig när jag tänker på den satans vargavintern framför oss och när jag kommer hem avreagerar jag mig på min stackars sambo för att sedan ligga apatisk i soffan resten av kvällen. Eller, ibland far jag kanske ut i en bitchig tirad, bara så att han ska veta att jag lever.

Nej, jag ser inget mysigt med hösten. Alla som säger att hösten är mysig och romantisk och luften är så krispigt klar måste ljuga för sig själva, antingen det eller så är de galna. Visst, det kanske kommer en eller två dagar med solsken och brandgula löv, men resten av det råkalla regnslaskiga limbo som leder raka vägen ner i vinterhelvetet då? Det är outhärdligt och ni vet det. Alla koppar med te, randiga halsdukar och lager-på-lager mode är bara överlevnadsstrategier, för utan varma kläder och drycker skulle vi alla dö. Bokstavligt talat. Och ett surt humör är faktiskt förståeligt om man kämpar för sitt liv sex månader om året.
/j