Jag har varit i Rom, Andrea har varit i Boden. Det var härligt i Rom, jag är säker på att hon hade det härligt i Boden också.
Men nu är jag tillbaks i vardagshelvetet igen.
Just nu hatar jag det här vuxna jävla livet med jobb 9-5, bygga om köket-planer, storhandla, och fan aldrig ha tid med något. Det är sol ute och jag vill vara 20 år och dricka billigt tetravin i den sunkiga lägenhet vi delade förr. Jag vill att Andy och jag ska röka ut genom vardagsrumsfönstret och lyssna på White Stripes och att gå ut i Stockhom, nej att gå ut överhuvudtaget, ska fortfarande vara ett äventyr. Jag vill ta nattbussen hem, ta klackarna i handen och gå barfota genom en stad som börjar ljusna.
Jag vet att jag romantiserar. På den tiden var jag halvalkad, undernärd och ständigt olyckligt kär. Men vi hade jävligt kul också.
Och trots misären och katastroffyllorna, den emotionella efterblivenheten och hjärtesorgen, är det fortfarande den tid jag alltid kommer se tillbaks på som mest levande.
/j
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
att romantisera är det enda sättet att andas!
"jessicas skor som skulle tas av och på"
fina tider!
/a
indeed. Har du slutat skriva här?
/j
nej för fan, men jag har fått ett virus på datorn som gör att jag bara kan använda osynliga bokstäver. ska formatera datorn så kommer en massa inlägg att synas. fett störigt alltså! /a
Oj, jobbigt men osynliga bokstäver lät kul :) Lite som sådana där spionbrev med citronsaft man skrev som barn.
/j
Skicka en kommentar