Så jag går på arbetsintervjuer. Jag fick två jobb. Men eftersom jag är en snobbig jävel som tror att jag är menad för större och bättre ting sa jag nej. Det kanske... var... dumt. Klart jag inte tror att jag är guds gåva till arbetsmarknaden. Jag tror knappt att jag är guds gåva till något alls. Men jag har ju min examen nu och jag vill inte gå tillbaks. Min drivkraft är ren skräck. Måstelyckasmåstelyckasmåstelyckas trummar genom hjärnan min nätterna igenom.
Jag tror att jag vet varför jag får de jobb jag inte vill ha (kundtjänst, kassa) men hitills inte har fått de jobb jag vill ha. Jag har en oöverträffad förmåga att göra varje arbetsintervju till ett mysigt personligt samtal. Saker jag diskuterat med rekryterare:
- Talövningar man kan göra för att mjuka upp stämbanden
- Konstiga djur
- Vad min pojkvän utbildar sig till och lämpliga skolor för honom (?!?)
- Min pojvän i allmänhet (neeej, neeeeeeeeej WHY?!)
- Varför man har fobi för djupt vatten
- Att jag är rädd för att ta körkort
- Andra jobb som jag hoppas på (?!?!?!! slå mig)
En förmåga att prata strunt som verkar personligt med vem som helst är naturligtvis en stor fördel i serviceyrken där man handskas med småsura kunder hela dagarna. Det är inte är fördel i en mediebransch med mördande konkurrens där "gullig" inte är högst rankat hos presumtiva medarbetare. Jag måste bli en piraya, en tjockhudad stentuff piraya som Visar Framfötterna och Tar För Sig
Före
Efter
/j
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar