fredag 28 augusti 2009

kverulantisk x2

upptäckte precis att jag är SÄMST på engelska och att alla texter på kandidatkursen är på..... just det: på ENGELSKA!!

:(

DUBBEL :( :( !!!!!

det är så man vill grina alltså.

/a

Kattfnatt

Jag har blivit som en sån där morsa som snackar om sitt barn hela tiden, som tycker att barnet är det vackraste världen sett och med all säkerhet även det intelligentaste. Skillnaden är att mitt barn är en bastant hårig herre i sina bästa år; min fantastiska katt! Allt han gör är så roligt, så bedårande, visar på en sådan klokhet (nåja, med viss reservation, han såg inte så intelligent ut när han igår försökte klämma in sin enorma kropp i det lilla utrymmet mellan soffan och golvet).

Jag hade aldrig trott att det skulle vara en sån glädje att ha katt. Jag hade glömt hur rogivande det är att somna med en spinnande katt tryckt tätt intill. Men min katt kommer när jag går och lägger mig, jag ropar på honom och han svarar mjaou någonstans i lägenheten. Jag ropar igen och mjaouet kommer närmre. Till slut galopperar han in med sin massiva kroppshydda i sovrummet och hoppar upp i sängen där han gärna lägger sig så att jag är så obekväm som möjligt. Då klappar jag honom tills han vibrerar av spinnande och jag fånflinar ut i mörkret.

Det jävliga är ju att jag är allergisk. Jag tar antihistamintabletter när jag ska hem till folk som har katt. Utan dem får jag eksem, rinnande ögon och lika rinnande näsa. Så jag vet inte hur det här ska gå. Om jag inte hade tagit honom hade han blivit avlivad (MÖRDAD!) och det vore ju grymt att lämna bort honom igen, han verkar trivas hos oss. Och jag trivs kopiöst med honom, men min kropp gör det inte.
/j

kverulantisk anakoret i sin egen pannkakssmet

Man råkar sova femton timmar i ren chock och när man vaknar fattar man ingenting, jag överdriver inte: INGENTING.

Ändå rätt skönt.


Jag har två problem, båda är besvärliga.

1. Luguber hemmasfär, objekt A går i cirklar, objekt B är aldrig hemma och när objekt B väl är det attackeras B genast av objekt C som verkar vara lite väl betagen i objekt A.

2. Kan jag lära mig hålla käften då?

Idag ska jag till skolan och skämmas. Igår blev jag ställd mot väggen, på riktigt alltså, och en madame stod några meter ifrån och sa saker som "där!", "bra, håll kvar den!", "rätta till kjolen", "vrid huvudet mer mot ljuset". Sen gick jag till ICA och köpte mat som jag inte orkade laga. Istället somnade jag.

Ibland känner jag för att bete mig som en galning, tycker nästan att det är synd att jag nästan jämt lyckas hejda mig.

Ibland känns det som att Petra har fått mig att stryka hela boken, (jag gör alltid som hon säger), att den är tom nu, som ett skal bara, kanske mer förståelig, men inte längre något som jag har skrivit. En gång försökte jag öva mig på att berätta vad den handlar om, då kom jag inte på någonting alls. Som om det bara var pärmarna kvar, trots att den inte ens har några pärmar än.

Och alla människor, de gör mig vettskrämd och alla andra liknande ord.

(skräckslagen, oerhört rädd, mycket rädd, livrädd, skrämd från vettet, panikslagen)

/a

söndag 16 augusti 2009

läskramp

Jag har skickat iväg min krönika med ett minimum av ändringar. Om man får veta att den inte skulle passa in i just det numrets tema så borde ju det kloka vara att skriva en ny. Men nä, jag ville inte döda min älskling och nu får jag sota för det. Inte ett ljud från min redaktör ännu. Är det a silent kill, liksom? Ring inte oss vi ringer dig?

Åhhh jag borde säga upp mig innan jag får sparken! Innan jag tappar stinget, innan jag bara lallar på och tror att jag skriver piffigt men egentligen är det bara crap. Det vore iofs en skön förändring. Nu tycker jag att allt jag skriver är crap och kan verkligen inte läsa det i tryck. Seriöst, kan inte, blir kallsvettig av ångest. Och då är det ändå bara ett fåtal krönikor om året i en rätt liten tidning.

A, hur känner du inför att läsa dina egna texter? Är det liksom objektivt? Ser du på den distanserat och ser vad som skulle kunna förbättras, vad som är bra osv?

/j

fredag 14 augusti 2009

aj aj

Har du legat på en spikmatta, eller bara känt på en? De är supervassa, de gör ONT. Men ändå är folk som tokiga i dem, alla älskar spikmattor, folk blir botade från ryggproblem, sömproblem, fettproblem och hudproblem. De frigör endorfiner, säger de. Och ja, smärta gör ju det. Men jag tycker att det är lustigt att det krävdes ett exotiskt indifierande för att folk skulle kunna ta till sig det. Annars är ju smärta något som samhället skyr. Jag menar, att smärta ger en endorfinkick har ju en del vetat i evigheter. Men det är klart, självkarvande emos eller läderklädda pervon i dungeons är väl inte lika chict som milt leende gurus...

/j

tisdag 11 augusti 2009

kss kss

Jag är rädd för att gå över övergångsställen, jag tänker mig att så fort min fot nuddar gatan kommer en galen bilist trycka gasen i botten och och göra köttmos av mig. Jag vet att det är helt irrationellt, särskilt i innerstan, där finns det ju massa vittnen... Men hur som helst, jag kollar höger-vänster-höger (eller är det tvärtom) en miljon gånger innan jag vågar mig över. Häromdagen gjorde jag så, en man bakom mig såg det och sa att man ska gå försiktigt över gatan. Jag nickade. När jag fortsatte gå gick han efter mig. Hej tjejen, tjejen, kss kss väste han. Vilka former, tjejen, hallå forsatte han och gjorde det där kss kss-ljudet igen, som när man kallar på en katt. Och jag gör inget, jag går snabbare med blicken fastnitad i marken tills jag svängde in i en affär som jag inte skulle in i. Hejdå, tjejen, sa mannen.

Senare nämnde jag det för Micke, inte som en grej utan bara i förbigående när vi pratade om dejtande, att ragga och sånt. Han blev upprörd. Han undrade varför jag inte gjorde något, varför jag inte ställde till en sen eller i alla fall frågade vad fan han höll på med. Jag blev förvånad över hans reaktion, för sådant där händer ju jämt och ständigt, särskilt på sommaren. Jag orkar inte konfrontera varje as som väser snusk, orkar inte säga till män som trycker sig mot mig på tunnelbana och bussar. Jag har blivit van och vill bara vara ifred så jag väljer den smidigaste vägen; att bara gå iväg, tyst. Inte alltid, men ofta.

När jag åker tunnelbana sent behandlar jag okända män som rabiessjuka hundar, jag kommer inte i närheten av dem och ser dem aldrig i ögonen. Jag vet att inte alla män är sjuka as, långt ifrån, men för mig har de alla tyvärr potentialen att vara det. Och så länge så länge jag gång på gång upplever hur män väser, trycker och blottar sig för mig kommer jag att fortsätta känna så. Det är för sorgligt och jag avskyr att jag drar alla okända män över en kam. Förlåt hörni, men jag är hellre safe than sorry.
/j

onsdag 5 augusti 2009

rightbackatya: försök nu hålla fingrarna i styr

Oh baby!

Hej A, jag tänkte muntra upp dig i sjukdomen. Nu kan du knappt behärska dig, va?



/j

måndag 3 augusti 2009

gnäll, gnäll gnäll gnäll

Tillbaks på jobbet igen. Suck. En triljon mail och en jävla massa jobb, helt enkelt. En bekant sa att jobb inte ska vara kul, det är därför det heter jobb. Men åh. Jag var så jävla avundsjuk på Micke imorse, han låg och sov och har hela lediga dagen framför sig. Ok, strängt taget är han arbetslös men ändå.

Och eftersom jag gick ut som om sprit var vatten och jag inte druckit på år i lördags och därmed inte kunde sova alls på söndagen så mår jag sådär. Hjärnmos. Att man aldrig lär sig.
/j

lördag 1 augusti 2009

hej

För det första: Femte elementet är en fantastisk film! Hur kan man inte gilla en film som man får kort där det ploppar upp en gubbe som säger "You're a winner!" med rolig röst?



Igår såg jag thåström, han är fin. Min klasskamrat från lågstadiet var vakt och stod framför scenen. Det var sjukt, en gång var jag kär i honom, det var konstigt. Typ i sjuan eller så, då hade han svarta spikes och svinstora skatebrallor. Idag är jag bara kär i en och det är jocke thå, han är så otroligt fin. Framförallt när de spelade Miss huddinge -72 och Fanfanfan. SEn var det en kille som blev kär i mig också, hur man nu kan intressera sig för någon annan än THÅ när han är några meter från en, där man står pressad mot kravallstaketet precis som när man var fjorton bast och full i fan och hade långt hår (JAJA). Den där killen försökte i alla fall skydda mig från alla fulla äckliga typ bakom, det var rart av honom men jag blev ändå förbannad typ: "TRORU INTE JAG KAN RÅ OM MIG SJÄLV ELLER"- sa dock inget och armbågade mannen bakom mig, som envisades att lägga sitt huvud på mig axel, i magen- LOL!!

thå thå thå thå
i miss yooou

inte som att jag saknar honom lika mycket som jag saknade billy c när han hade sjungit stand inside your love för mig förra året, då höll jag på dö på riktigt och grät till och med, men jag saknar dig mycket joakim, du var så fin och bra igår och jag ringde till Linus när du spelade Die Mauer för att det är min och hans låt och han ringde mig när du spelade Die Mauer på Kirunafestivalen. Det var fint. Inte för att det hörs något genom telefonerna men ändååå, lite känsla borde det ju bli.

Du har en fin mössa också, skjortan däremot var lite för åttiotal. Men mest gillar jag din blick, den är så genomskinligt vansinnig på något sätt.


Och ikväll ska jag se Anna Ternheim sjunga What have I done och Shoreline och allt det där, jag ser fram emot det, även om det känns lite jobbigt att fixa håret just nu. Men bubbel har vi- det är väl allt som krävs?

Gröna lund


Posande i all ära, men jag vann inte...


Eftersom det mest kittlande Micke vill åka är blå tåget drack vi öl istället.

Hörru Andosan, skriv lite nu!
/j